En övervägande andel av den svenska befolkningen anser att vinstuttag från företag verksamma inom välfärden kraftigt måste begränsas. Att våra skattemedel skall gå till skola samt vård och omsorg och inte till placeringar i skatteparadis torde vara närmast en självklarhet. Nyss nämnt har även visat sig ha relativt starkt stöd bland de borgerliga partiernas sympatisörer.

Alla människors rätt till likvärdig skola och vård är en grundbult i det socialdemokratiska samhällsbygget. Faktorer som etnicitet och socioekonomisk bakgrund ska i det ideala samhället vara betydelselösa. Det senaste decenniet, dikterat av borgerliga regeringar, har den principen emellertid målmedvetet rubbats, steg för steg. Principen beträffande likvärdighet har åsidosatts i takt med marknadskrafternas intåg; det med följd att fokus på högkvalitativ utbildning respektive vård, med rättvis fördelning, i alltför många fall ersatts med företag vars huvudsakliga mål är att maximera sin vinst.

Inom skolväsendet är effekterna av bolagens vinstfokus väldigt påtagliga. I kombination med det fria skolvalet har det lett till en kraftig segregation med avseende på kunskapsresultat men även med avseende på föräldrarnas socioekonomiska bakgrund. Aldrig förr har föräldrarnas tjocklek på plånboken varit så avgörande för om barnen ska lyckas i skolan som det är idag. Det tillsammans med att de vinstdrivande skolorna allt som oftast nedprioriterar aspekter som lärartäthet och genom glädjebetyg samt synnerligen aggressiv marknadsföring, ofta genom att erbjuda datorer och dylikt, torde göra att varningsklockorna borde ringa. Bolagen vilka är verksamma inom skolväsendet uppvisar i genomsnitt 34 procent avkastning på det operativa kapitalet. Det tillsammans med det vårdkoncernerna plockar ut summeras årligen till cirka 15 miljarder kronor. Denna övervinst, hela 15 miljarder kronor, vilken vi gemensamt betalat via skattesedeln ämnade att finansiera vår gemensamma välfärd, placeras istället i skatteparadis på exempelvis Caymanöarna. Det tillsammans med skattesänkningar på 140 miljarder kronor signerade den borgerliga regeringen har minst sagt dränerat välfärden.

Mot bakgrund av ovanstående initierade regeringen en välfärdsutredning beträffande hur vinsterna kan begränsas. I den bästa av världar hade vinsterna helt förbjudits men det parlamentariska läget kräver i dagsläget en kompromiss. För att möjliggöra en bred uppgörelse har välfärdsutredningen lagt sig i mittfåran av den allmänna debatten. Reepalu har därför presenterat vinstbegränsningsförslag om 7 procent på operativt kapital över statslåneräntan.

Trots att utredningen redan är att betrakta som en kompromiss vänder de borgerliga, påhejade av Sverigedemokraterna, tillsammans med Svenskt Näringsliv utredningen ryggen. Ett av argumenten är att det hotar ”valfriheten”. Sanningen är dock att den påstådda valfriheten eliminerat sig själv tack vare övervinsterna. Ett antal stora koncerner har vuxit sig starka, genom pengar som egentligen varit ämnade till vård och skola, och genom det köpt upp mindre företag och på så sätt ökat sina marknadsandelar, vilket på sikt leder till att valfrihetsbegreppet urvattnas.

Trots det prekära parlamentariska läget där det saknas majoritet i Sveriges riksdag för regeringens linje i frågan, anser jag att striden om vinstjakten är en strid som socialdemokratin måste ta. En vis man sade en gång: ”Man ska välja sina strider”; här ska socialdemokratin absolut rusta för strid. Debatten som sådan börjar sannerligen dra ut på tiden; det är nu mer än två år sedan Stefan Löfvens regering ersatte den handlingsförlamade högeralliansen och det är hög tid att ta kraftig ställning mot vinstjakten och därigenom stå upp för traditionell socialdemokrati. Vi kan inte låta miljarder skattekronor fortsätta strömma ut från välfärden. Våra gemensamma pengar ska gå till en bra välfärd för alla – inte till privata vinster för de få.

Henrik Andersson

Annonser