Här kommer ytterligare ett inlägg kopplat till den alarmerande brist på lärare som vårt land står inför. Både Socialdemokraterna och Moderaterna levererar politiska utspel i paritet med: ”mer matematikundervisning på schemat”. Det är positivt att man inser vikten av matematikämnet – men samtidigt föranleder det frågan: ”vem ska undervisa?”. Det faktum att lärarbristen blir allt större och att prognoser visar att 65 000 lärare kommer att saknas om tio år väcker oro. Frågan på allas läppar är ”hur ska vi hejda lärarbristen?”. Personligen känner jag att det är en aning anmärkningsvärt att frågan fortfarande diskuteras – svaren finns ju redan sedan länge. Som jag ser det måste både läraryrkets status och attraktivitet stärkas för att rå bot på ovanstående listat problem. Därav tänker jag belysa några förslag med det syftet – tre punkter som torde råda bot på lärarbristen.

En överordnad parameter som begränsar yrkets attraktivitet är lönen. En undersökning från Lärarnas Riksförbund visar att elever med höga meritvärden på gymnasieskolan ofta funderat på att söka till lärarutbildningen – men fått avsmak på grund av det allt för låga löneläget. Livslönen för en utbildad lärare är alltför låg vid jämförelse med andra jämförbara yrken med liknande utbildningskrav. Höga löner är inte bara av största vikt för att höja läraryrkets status bland blivande studenter, det är även av stor vikt för att behålla erfarna och yrkesskickliga lärare i klassrummen. Mångt och mycket ser jag de låga lärarlönerna som ett samhällsproblem. För att ge eleverna den bästa utbildningen behövs de bästa lärarna. Höjda löner är en strategisk framtidsfråga av största vikt för att kunna garantera lärarförsörjningen.

Många lärare har, som tidigare nämnt, valt att sluta av andra skäl än pension. Det visar sig även vara svårt att locka tillbaka de lärare som av olika skäl lämnat klassrummet. Givetvis är lönen ett av huvudskälen – ett annat är den arbetsmiljö som de yrkesverksamma lärarna i regel innehar. Dålig arbetsmiljö visar sig även vara en av de anledningar som avskräcker studenter från att söka sig till lärarutbildningen. Alltför många lärare har sjukskrivit sig på grund av psykisk ohälsa och alltför många upplever ständig stress och en massa tvingande sidouppgifter vilka hamnar utanför ramen för kärnverksamheten – undervisningen. Det torde vara vida känt att den administrativa bördan ökat markant över tid, vilket i sin tur tar värdefull tid från undervisning, planeringstid och den så viktiga kontakten med eleverna. Det kan låta som en klyscha vid det här laget – men låt lärarna få vara lärare. Eventuellt kan möjligheten att införa avlastningstjänster i form av lärarsekreterare vara en väg att gå.

En tredje pusselbit som behövs för att yrkets status ska höjas är möjlighet till ständig fortbildning och möjlighet att göra karriär. Ett sätt skulle vara att öka möjligheten för verksamma lärare att forska. Idag finns det skolforskningsinstitut, lektorstjänster och forskarskolor. Det i sig är väldigt bra – dock är potentialen så oerhört mycket större än så. Det är idag vida känt att den forskning som lärarna själva utför höjer både undervisningens kvalitet samt stärker och utvecklar yrkets status. För att det här ska vara möjligt krävs en tydlig infrastruktur som gör det möjligt för lärarna att utvecklas i sin yrkesroll. Det är professionen som bäst vet vad som behöver utvecklas och de forskande lärarna bidrar till att öka hela kårens samlade kompetens. Det utbildningsvetenskapliga området behöver en ordentlig resursförstärkning och den forskning som bedrivs måste vridas till att bli alltmer praktiknära. Forskning som utgår ifrån professionens frågor och behov och ger stöd att utveckla undervisning, metoder och arbetssätt måste prioriteras högre. Det är hög tid att det möjliggörs för lärarkåren att vara producent av forskning – inte enkom konsument.

Sammanfattningsvis, här komprimerar jag ovanstående till tre kärnfulla förslag som har för avsikt att öka läraryrkets status och attraktivitet. Det är bland annat genom de här tre förslagen som många med mig tror vi kan hejda lärarbristen.

  • Kraftigt höjda löner. Staten måste ta ett helhetsgrepp och kompensera för eftersläpningen främst på 70- och 80-talet. Vidare måste kommunerna visa handlingskraft och prioritera lärarkåren än mer framgent. Skulle kommunerna fortsätta det fallerade spåret så måste det övervägas att öka centraliseringen av svensk skola.
  • Förbättra arbetsmiljön. Minska den administrativa bördan och allt sidoarbete för att ge utrymme åt huvuduppdraget – att undervisa. ”Låt lärarna få vara lärare”.
  • Vidga möjligheterna till fortbildning och karriär. När läraren är färdigutbildad måste det finnas incitament till vidareutbildning – man blir aldrig färdigutbildad. Se över möjlighet till karriär och stärk möjligheten för lärarna att träda in och forska.

Det är långt ifrån över för den svenska skolan. Lärarbristen är dock alarmerande – men lösningen på problemet finns, och det sedan länge. Så, politiker med ansvar för skolan – vad väntar ni på?

Henrik Andersson

Annonser