Det har förmodligen inte undgått någon, den senaste tidens nyhetsrapportering angående bristen på lärare inför skolstarten. Allt färre väljer idag att studera till lärare, varför är det så? Hur ser vi till att trenden bryts? Hur får vi fler att söka sig till läraryrket? Hur säkrar vi upp den svenska skolan för framtida generationer? Frågorna är minst sagt många, svaren är, oavsett politisk härkomst, väldigt få. Så därför tänkte jag lista lite reflektioner som jag tror kan bana väg för svaret på den sistnämnda frågan.

Politiker från höger till vänster är egentligen överens: läraryrket måste bli betydligt mer attraktivt. Så långt är det ett solklart bifall från eget håll. Sen beträffande vägen dit, vägen mot ett mer attraktivt läraryrke, ser ganska annorlunda ut beroende på vem man frågar. Den förra regeringen, som vi för övrigt inte lär minnas som skolfrämjande, förvärrade lärarnas arbetssituation genom att ständigt lägga mer och mer dokumentationsarbete på deras axlar. Det i sin tur har minskat undervisningsandelen av lärartjänsten, något som bevisligen verkar avskräckande; både för lärare i tjänst som ser sig om efter andra tjänster, men även för de studenter som skulle kunna tänka sig studera till lärare. Vidare, så infördes karriärstjänster, exempelvis försteläraretjänster och dylikt. Det i sin tur premierar en del av lärarkåren, innehåller ofta väldigt luddiga arbetsbeskrivningar och är i sig ett kraftigt ribbskott om man jämför med vad Björklund ville ha ut med reformen.

När nu den tidigare regeringen äntligen fick sitt slutbetyg, och när den nuvarande socialdemokratiska regeringen kommer att få igenom sin budget väntar förhoppningsvis en ändrad kurs. Man har utlovat högre löner, vilket är positivt, men troligtvis inte tillräckligt. Vidare belyser man att lärarna ska få mer tid till varje elev, större möjlighet till kompetensutveckling och högre kvalitet på lärarutbildningen. Den socialdemokratiska regeringen har alltså redan när de här reformerna trätt i kraft gjort mer för skolan än vad Alliansregeringen förmådde under åtta, för skolan vattentrampande, år.

Personligen vill jag, likt många andra, lyfta lönefrågan. Det kan inte vara rimligt att personer med femårig akademisk utbildning har så låga löner som är fallet med lärarna. Ska yrket bli attraktivt måste också lönebildningen vara jämförbar med andra yrken med linkande längd och svårighetsgrad på utbildningen; annars tappar vi alltför många studenter, redan innan antagningsprocessen börjar. En annan stor del är administrationsbördan, där regeringen nu äntligen utlovar förminskning. Det kan låta som en klyscha, men låt lärarna vara lärare. Upprätta istället nya tjänster, exempelvis lärarsekreterare som skulle kunna avlasta exempelvis ett arbetslag från en del administrativt arbete. Det i sin tur öppnar upp för fler vuxna i skolan, vilket även det vore positivt.

Beträffande lärarutbildningen så har jag en hel del tankar. Först och främst måste kraven höjas. Det är alldeles för enkelt att komma in – alla som söker kommer in. Vidare tror jag det vore klokt att dra ner på antalet lärosäten där lärarutbildningarna ges, för ökad kvalitet. Ovan nämnt må leda till färre intagna, dock betydligt färre avhopp och fler som faktiskt tar sig igenom utbildningen. Vidare finns möjligheten att se över den nuvarande uppdelningen av ämneslärarexamen i två inriktningar mot grundskolans årskurs 7-9 och gymnasieskolan. Det är i dag för få studenter som vill bli högstadielärare. Detta beror sannolikt till stor del på att man som lärarstudent mot gymnasieskolan automatiskt får behörighet att undervisa även på högstadiet. Söktrycket till den utbildning som enbart ger högstadiebehörighet har varit så lågt att flera lärosäten redan lagt ner utbildningen.

Sammanfattningsvis måste läraryrkets attraktivitet och status höjas. Lönebildningen måste förbättras, den administrativa bördan minskas. Vidare torde en översyn av lärarutbildningarna vara nödvändig. Kvalitén på utbildningen måste höjas. Ska samtliga lärosäten som idag erbjuder lärarutbildning också göra det i framtiden? En del frågor kvarstår. Dock, klart är att kräftgången som begav sig under Alliansregeringen har får ett stopp. Den socialdemokratiska regeringen har börjat bra. Dags att kavla upp reform-ärmarna!

Henrik Anderson (S)

Annonser